Badrum, dag 17: den stora tomheten

Efter ett par veckors intensivt oväsen, byggdamm och god fart framåt, blev det plötsligt alldeles tyst i går. Jag borde förstås ha anat oråd när den rödhårige ukrainaren lämnade tillbaka nyckeln i tisdags kväll, och i går dök de alltså inte ens upp. 

Och så kommer jag ihåg: så här är det alltid med hantverkare. De försvinner mitt i, antagligen för att börja riva ett annat badrum, antagligen tvärs över stan. Lika oförklarligt kommer de tillbaka. Men när, det vet man inte.

Så i dag sitter jag här med ett extremt inte-färdigt badrum och känner mig oförklarligt sviken, andrasorterad, oviktig. Lite rådvill; ska jag våga gå hemifrån? Och så kommer jag ihåg varifrån jag känner igen känslan: det är precis som när min hårfrisör plötsligt lämnar mig halvklippt, eller med folie i håret, eller under en torkhuv, för att börja klippa nån annan. Nån som han är lika gullig med som han nyss var med mig.