Nu har jag haft min familj i över tio år. Och visst vet jag att Liv är vänsterhänt och äter bakvänt, dvs med gaffel i höger hand och kniv i vänster hand. Fel, alltså.Men förra veckan upptäckte jag – efter alla dessa middagar tillsammans – att jag är den enda som håller rätt, dvs med gaffel i vänster hand och kniv i höger hand. Hur har jag kunnat missa det? Håkan äter bakvänt, Ella med. Trots att de är högerhänta.
Så nu är det jag som är bestickminoritet. Och jag undrar:
Hur blev det så här? Har matauktoriteterna slutat att bry sig om folk håller besticken i fel hand? Får barnen bara lära sig att äta med gaffel och lägger sen till kniven så småningom utan att byta grepp?
Och hur står det egentligen till vid svenska matbord? Har högergafflarna gått om och tagit över? Är det paradigmskifte på gång, ungefär som när Jan Boklöv började hoppa v-stil?
Och spelar det nån roll egentligen, så länge maten skyfflas in någorlunda snyggt?
Ett mysterium. Själv predikar jag vänsterhandsgaffelns evangelium för barnen. Med blandat resultat, i och för sig, men de är i alla fall medvetna om vad som gäller.
SvaraRaderaMin teori är att vänsterhandsgaffeln är en konstruktion som kommer försvinna. Eftersom gaffeln s a s är huvudinstrumentet och de lesta är högerhänta så borde det bli så i alla fall.
För övrigt trodde jag att matauktoriteten hemma var du? ;-)
I'll have the pasta al'arrabiata
SvaraRaderaMin idol, barnuppfostringsgurun Jesper Juul oroar sig för att måltiderna förlorar sin karaktär av hängiven förberedelse, långsamhet och njutning eftersom många föräldrar ägnar sig åt en till omsorg förklädd maktutövning när man tjatar för mycket på barnen vid matbordet... Men enligt vett- och etikettgurun i radions P4 så är det en dödssynd att hålla gaffeln i något annat än vänsterhanden!! Vem ska man tro på, hur ska det gå?? Resultat hittills: en högergaffel och en vänstergaffel. Vi väntar med spänning på hur det blir när nummer tre ska greppa besticken...
SvaraRadera