Jeopardy-flashback

Just nu deltar jag i en frågesporttävling med jobbet på sajten vetgirig.nu. Det är nåt slags intrikat seriesystem som liknar allsvenskan, och tre dagar i veckan är det match.  Jag har just spelat min för dagen och har en puls på 280. Klarade alla rätt och vann mot Janne, som om det här var fotboll, hade varit typ Kalmar FF. Jag är mer Helsingborg. Men jag hade en bra matchdag i dag och leder tillfälligt.

Dessvärre vet jag att jag snart kommer att bli Ljungskile. Jag har nämligen helt usla tävlingsnerver, som tillsammans med en hyfsad allmänbildning i vanliga fall håller mig nånstans strax över mittenskiktet i alla tävlingar. Alla tror att jag har potential, men sen får jag hybris och faller som en sten rätt ner i Superettan.

Ta bara min Jeopardy-upplevelse.

Jag tillhörde den första kullen Jeopardyspelare, då när alla såg och alla satt i soffan och kunde alla svar. Jag kommer inte ihåg varför jag ringde in och anmälde mig, jag tror att det kan ha att göra med att jag kände mig oövervinnlig efter att ha fått 1,9 på högskoleprovet. Och att en jobbig tjej i min klass som trodde att hon var smartare tänkte försöka komma med.

I vilket fall. Jag s-e-g-l-a-d-e genom uttagningarna. Jag var snygg i rutan, charmig, till och med lite fräck, smart som en Nobelpristagare, snabb, hade snygga kavajer med axelvaddar (detta var -92 tror jag, kanske -93) och vips var jag i Stockholm för tv-inspelning.

Alla avsnitt skulle spelas in under en och samma dag, och kvällen innan var det genrep. Och jävlar vad jag satte mig i respekt. Det viskades i korridorerna. Du kommer att ta hem allt, sa producenten. Jag gick och lade mig på kvällen med drömmar om den där chartern man kunde vinna.

Men ni förstår ju hur det gick. När det var min tur att spela var jag så nervös att jag nästan nästan kissade på mig och väl i sändning så stod det helt still. På den ytterst plågsamma videoinspelningen står jag och ser lite skelögd och överklasskorkad ut och svarar i princip genomgående goddag yxskaft. Till vänster om mig hade jag en kalenderbitare från Uddevalla och till höger en forskare i teknisk fysik och de gick inte varligt fram. Den lilla summa jag hade lyckats skrapa ihop förlorade jag på en vad-det-nu-hette-fråga när man får satsa pengar och svara själv. Ironiskt nog var frågan "Ett finare ord för att numrera sidor", vilket jag inte kunde då, för 17 år sedan, men numera använder varje dag. Paginering. Jodå, jag vet det nu.

Jag kom sist, naturligtvis. Visste inte att fallandesjuka och epilepsi var samma sak i sista frågan, då när man skriver på skärmen, och vann ingen charter. Däremot en helg på hotell i Lund. Och insikten om att kunskapstävlingar, de passar bättre hemma i vardagsrummet.