Kungen och jag

Svensk media och folk i allmänhet ojar sig över Kungens och Drottningens dyslektiska oförberedda innantill-läsning i infovideon om förlovningen. Jodå, jag fick också plocka fram skämskudden redan efter ett par sekunder. 

Men. Jag tycker till skillnad från många att Kungens prestation var över all förväntan. Jag har nämligen tillbringat en timme på tu man hand med Kungen och let me tell you: det han fick ur sig i går var ett rinnande vatten jämfört med det bubbel-babbel som jag har på band från min Kungaintervju.

Det här var för  tre år sen och jag var utsänd för att prata båtar med Kungen. Han har ju några stycken. (Jag satt förresten i den stolen som Kungen satt i i klippet, eller en likadan i alla fall, och sa inte "Du" en enda gång, eftersom ni undrar.) Jag är inte en helskarp intervjuare för jag brukar fransa ut i kanterna och ha svårt att komma tillbaka till mitten, men den här gången så var ju ämnet tydligt, tiden begränsad och frågorna faxade i förväg, så det fanns alla förutsättningar för ett stringent samtal om en enda sak.

Men nä.

Kungen var skitsnygg och på sprudlande humör och inledde med en anekdot från Kenya, där han varit på statsbesök och deltagit i nån slags regellös stockseglingstävling med infödingar. Total förvirring från början till slut. Inte bara i tävlingen, utan i berättandet. Jag fattade aldrig poängen, medan Kungen satt och skrockade i soffan och berättade som om jag hade varit med på plats, kände till allt om Le Mans-starter, trimaraner och spanska kronprinsars segelintresse. Vilket jag kanske borde ha gjort. Ganska snart blev det uppenbart att Kungen var van vid att folk redan vet allt om honom – det blir väl så antar jag. Och visst fan var jag påläst. Jag kunde allt om torpedbåtar och Rivatyper, hur lång Kungens Fairline är och hur gammal Kungen var när han fick provratta räddningskryssaren Grängesberg för första gången.

Men vad hjälper det, när intervjupersonen i fråga inte talar i hela meningar? När han hoppar mellan statsbesök, semesterresor och europeiska tronföljare? När han pratar så oartikulerat och snabbt att inte ens bandspelaren hänger med? När jag försöker flika in följdfrågor för att få lite kött på benen och Kungen bara stirrar på mig med uppspärrade ögon som om jag varit naken så fort han får en fråga han inte omedelbart kan svara på?

Så fort jag kom ut på borggården (efter en liten misstänkt-bomb-incident i säkerhetskontrollen) i vintermörkret, satte jag genast på bandspelaren för att kolla vad jag hade med mig hem. Ljudet var så där. Genom bruset och ekandet hördes Kungens skrockande och hans sche-ljud och mina forcerade fniss och jag förstod att jag hade ett tungt efterarbete framför mig.

Och mycket riktigt. Jag satt i två dagar och transkriberade bandet. Grät lite, har jag för mig. Sen fick jag förhandla med min journalistiska etik i ytterligare två dagar. För hur mycket får man egentligen redigera en människa? Hur gör man när "ordagrann återgivning" är helt opublicerbart?

Det blev en artikel i alla fall. Inte den bästa jag gjort, men det absolut mest researchade, googlade och dubbelkollade. Godkänd av kungahuset, efter att jag tog bort en liten passus om att Kungen brukar strunta i flytväst. Och med mycket bilder. Att bilder säger mer än tusen ord ... pja ... låt oss säga "schälvfallet".