Biggest Loser-recension

Jag måste recensera. Kan inte låta bli.

Det är alltid svårt med format-tv. Man måste förhålla sig till förlagan. Hälften av tittarna tycker att man ska göra exakt som Biggest Loser USA, andra halvan retar sig på varenda detalj som påminner. Generellt gäller (och det här är ett lekmannaråd för det här kan jag inget om) att om man gör format-tv, måste man göra det bättre än originalet. Det var inte Biggest Loser Sverige.

• Deltagarna såg skabbigare ut. Jag tror att det har med val av bildkvalité att göra. Biggest Loser USA är färggrannare men också softare, lite som Tweenies eller Teletubbies ungefär, vilket gör att amerikanerna ser runda och goa ut, medan svenskarna mest såg gropiga och gråbleka ut. Till och med t-shirtarna var bleka. När jag ser amerikanerna så tänker jag ofta att wow, vad översnygg han/hon kommer att bli som vältränad smaling. Svenskarna kändes hopplösa. Och det var inte för att de var fulare, för det var de nog inte, de bara såg fulare ut.

• För mycket svett, snor och hulk! Herregud. Amerikanerna svettas och gråter också men ännu har jag inte blivit äcklad, och jag har sett ALLA program. Svenskarna snorade som Helena Bergström, grät så att de var rödsprängda och svullna i ansiktet, svettades så att det stänkte. Snygga upp det i redigeringen för farao!

•Vad är det där med höbalarna? Förutom supertöntigt?

• Och klart att tränar-Tanja är bästa valet, men då är det ju oturligt att hon liksom är samma typ som Jillian. Flätor och hela kittet.

• Jessica Almenäs är falsk. Alison Sweeney rules.

• Och att beta av ett veckoprogram på en timma med fyra reklaminslag – det är för lite tv.

• Hekto är inte lika tv-mässigt som pounds.

Men jag kollar väl nästa vecka också dårå.