Observera att jag inte alls tänker nämna matchresultatet. Det var ju bara på lek.

I går hade jag på allvar panik långa stunder. Över nåt så enkelt som en föräldrar/barn-handbollsmatch på Livans handbollsavslutning. Ok att jag spelade handboll i tonåren, och ok att jag kompenserar bristande bollsinne med stor entusiasm, men med tanke på att jag stånkar när jag ska knyta skorna numera så hade jag faktiskt svårt att se mig själv klara av matchen.

Jag var faktiskt helt övertygad om att jag inte längre KUNDE röra mig på det sättet. Spontant, snabbt och länge alltså. Trasigt knä, kontorsjobb, bearnaisesås och extremt statisk träning (och extremt lite av den också) de senaste två åren... mja.

Och i dag, dagen efter, har jag naturligtvis en ruggig träningsvärk. Men himmel vad kul det var. Och jag överlevde. Jag kunde röra mig. Jag kunde till och med finta bort en och annan tioåring och göra mål, knuffa linjespelare och bryta pass. Jag kunde ta mig själv från ena änden av planen till den andra flera gånger på raken ganska snabbt. Jag kunde dessutom andas och skratta medan jag gjorde det.

Det jag hade fruktat – ett stort personligt nederlag och en insikt över att jag är gammal och att kroppen inte funkar – insträffade aldrig. I stället insåg jag att jäklar vad kul det är med lagsport och fri lek. Hade glömt det. I stället för mekanisk bodypump och dönicke-crosstrainerträning.

Men nu då. Vad tränar man om man är en halvskadad, otränad fyrtioåring utan några speciella skills? Är det läge att starta ett eget lag? Men vilken sport då?