Choklad kändes som enda vettiga lösningen just då.

I går bröt jag mitt godislöfte temporärt.

17.44 ringer de från Livs handboll och undrar var hon är, det är ju match och alla väntar på henne. Och jodå, det har vi koll på. Problemet är bara att Liv tog bussen till handbollshallen kl 16.29 så vitt jag visste. Och en timma och 15 minuter tar det INTE att ta sig dit.

Ringer hennes mobil. Numret går inte att nå. Ringer hennes kompis som säger att jodå, hon såg Liv på busshållplatsen.

Lämnar fiskpinnar, pasta och stuvad spenat samt två hungriga ungar hemma, kastar mig i bilen och åker bussvägen upp till hallen. Extra varv runt Redbergsplatsen där hon skulle ha bytt buss. Ingen Liv.

Ringer handbollstränaren och frågar om hon verkligen är säker, du har inte tagit fel på Liv E och Liv J? Nä.
Ringer Livs kompis igen och säger att det är helt ok att berätta om hon vet att Livan har skolkat från handbollen och är nån annanstans. Nä.
Ringer Västtrafik för att ta reda på om någon tioåring blivit påkörd, överfallen, kidnappad eller akut sjuk i samband med bussresa. Telefonkö.
Ringer Håkan och undrar om han tycker att jag ska ringa akuten eller polisen först. Han säger att vi kan väl vänta lite.
Ringer Livs kompis igen och ber henne tänka efter. Vad var klockan när Liv stod vid busshållsplatsen? Jaha, 17.29, jaha glömde hon att gå tidigare från målarkursen ni var på? Och jaha, lämnade hon mobilen hemma eftersom den ändå inte var laddad?

Kör upp till hallen 18.08. Tränaren ringer medan jag parkerar bilen. En fullständigt oberörd Liv hade släntrat in precis, en timme för sent och satt nu ombytt och klar för match.

Jag går raka vägen in på Willys och köper två chokladkakor och och fyra muffins.

Matchen slutade 2-11.

Det handlade alltså om 22 minuter. Ni som är mammor kan föreställa sig alla de tankar som hann rusa igenom huvudet på mig under de 22 minuterna.

Men vad ska jag göra? Ungen har mobil, klocka (som hon vanligtvis kan), vet hur man gör när man åker buss, kan alla telefonnummer utantill, reder sig själv (vi snackar om en unge som startade sitt första företag när hon var 5 och utan problem klarar att handla i mataffärer och beställa på restaurang i Italien och England) och kan hela farlig-gubbe-snacket utantill.

Hon uppfattar situationen så här: "Oj, jag glömde ladda mobilen, oj jag kom inte ihåg när du sa att bussen gick, oj, jag glömde gå tidigare från målarkursen".
Medan jag tänker: "Nu händer det oss, nu har jag inte tre barn längre".

Fan, det är svårt att vara morsa. Jag vill att de ska klara sig själva och så små är de inte, men de har fortfarande så oerhört begränsat konsekvenstänk. Och det känns som att det är just den där enda gången som jag glömmer frågaga "Har du med dig mobilen" som allt blir fel.

Nä, brr. Nu vänder vi blad och går vidare. Och i sann "du måste lära dig konsekvenserna av ditt handlande"-anda så är Livans dator konfiskerad tills hon bevisligen har klarat av att ha mobilen laddad, på och med sig i sju dagar.