Ibland orkar jag inte bo här

Jag bor ju i ett priviligerat område, som det heter. Villor och ordentligt folk och en image som högstatusbostadsområde som hela Sverige känner till och använder lite slentrianmässigt. Kul att säga "Örgryyyyyte" och PG Gyllenhammar-dra ut på y:et.

Men det spelar ingen roll förstår ni för här är kidsen skithögar också. Här stjäls bilar, röstas på Sverigedemokraterna och jobbas svart och folk är otrogna mot varandra och knarkar och dricker för mycket. Skillnaden kanske är att man sitter i en Laminofåtölj när man gör det, vad vet jag.

I vintras skrattade vi lite åt att det varit bråk på skolan mellan några ungar och att det gick hela vägen till polisanmälan – eftersom pappan till en av ungarna är hög polischef.

Men nu i helgen satte jag skrattet i halsen för då ringde en mamma i klassen och berättade att hennes elvaåriga dotter blivit rejält face-rejpad, troligen av två klasskamrater, som gått in på hennes konto och skrivit de allra vidrigaste saker i hennes namn. Att fallet är polisanmält. Och att skolan inte vill ta i frågan för de hävdar att det sker på barnens fritid.

Men allvarligt. Ok, jag vet att en av killarna som man tror att det är har en pappa som gärna uttrycker svartvita åsikter (för att uttrycka det milt), men även om beteendet och moralen kommer hemifrån, ska inte skolan hjälpa till att tydliggöra gränsdragningarna? Visst, skolan har en ambitiös policy som inkluderar gemenskap, empati, tolerans och gud vet allt, men det här jävla skräcken för att ta tag i de verkliga fallen ... jag blir galen. Det slätas över och skyfflas under mattor för att förtvivlat försvara den där Örgryte-bilden. Lite sent för det.

Ja, just det, nu kom jag ihåg: en annan gång när det gick löss i klassen och vi skulle ringa kedja för att påminna alla om att luskamma och så, sa en förälder jag ringde till: "Nä, det gäller ju inte oss, det gäller ju bara lägenhetsbarnen".

Visst. Vi bor så fint här sörni.