Häromnatten när Harry vaknde halv fem och ville ha mat (för ovanlighetens skull) hade Håkan somnat på soffan (inte för ovanlighetens skull). Men precis när vi börjat amma dök han upp. Själaglad och stolt. För Harrys små hungrig-pip hade väckt honom. Trängt genom den stängda dörren till vårt sovrum, tagit sig en trappa ned och överröstat HD-hemmabiosystemet och snarkningarna och nått hela vägen in i aphjärnan på en man som i vanliga fall inte vaknar när jag sparkar på honom stenhårt och skriker i hans öra på extremt nära håll att DU SNARKAR LÄGG DIG PÅ SIDAN.
Det är coolt med beskyddarinstinkter. Men jag skulle fortfarande vilja att han slutar snarka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar