Inget jobb, ingen vård

Jag har egentligen aldrig känt mig trakasserad. (Förutom när jag gjorde trailers på P3 och Pontus Enhörning slog mig hela tiden, men det är en helt annan historia.) Men just nu känner jag mig faktiskt lite utanför.

I två dagar har jag nämligen försökt få en akuttid på vårdcentralen. Jag vet att jag inte har nån infektion, jag är inte ute efter penicillin, jag vill bara ha en vanligt jäkla hostmedicinrecept så att jag – och alla andra – kan få sova lite. En rejäl klunk receptbelagt morfinderivat helt enkelt.

Men när jag ringer vårdcentralen möts jag av följande frågor:

1) "Har du feber?"

Nä, svarar jag sanningsenligt. Nu kan ju det beror på att jag knarkat Ipren i en vecka, men i alla fall.

2) "Jobbar du?"

Nä, svarar jag, också sanningsenligt. Jag är dum-ärlig jag. Och risken är ju att det står i nåt papper hon har att jag är mammaledig. Man vet aldrig.

Och se. Då får jag ingen tid. "Vi prioriterar infektioner och förvärvsarbetande", svarar den snorkiga sköterskan och ber mig ringa nästa dag. Vad hon säger är alltså att jag inte är lika viktig för att jag just nu inte bidrar till BNP så värst. Är det verkligen rättvist?

Nåväl. I dag har jag i alla fall fått en tid i eftermiddag. Så nu håller jag på att avmedicinera mig själv. Inget nässpray, inga Strepsils, inga Ipren, inget Bisolvon. När jag kommer dit ska jag vara s-j-u-k. Och jag ska slemhosta snorksköterskan rakt i ansiktet. Och jag ska avkräva vården åtminstone ett försäkerhetsskull-svalgprov och minst ett hostmedicinrecept. Annars kommer jag att bli våldsam. Återkommer i eftermiddag med händelseutvecklingsrapport.