15 januari 2011

Jag är inte handfallen så ofta. Det mesta går att lösa på nåt vis med
• plastic padding eller häftpistol
• ett samtal till Håkan
• strunta i att sova en natt och jobba apa i stället
• en stor påse lösgodis
• kramar (gäller både folk över och under 12 år)
• lite nya regler.

Men ett tag förut i dag såg det lite hopplöst ut. Harry låste in sig i badrummet och vägrade ta instruktioner genom nyckelhålet. I stället stod han där inne och var tokledsen och ropade "Hjälp" och det gamla vanliga "Jag vill inte". Asså, läser man inte alltid om rådiga treåringar som överlever en vecka bredvid sin döda mamma eller som räddar hela familjer ur brinnande hus, lyckas starta bilar, ringa ambulans och vara fullt pålitliga ögonvittnen i styckmordsrättegångar?
Min treåring kan inte vrida om en nyckel på kommando, bara när han själv vill. Inte ens när desperata mamman kör hela mutmenyn (glass, godis, se Bilar ett helt dygn) från andra sidan dörren.

Och vad gör man då?


Efter en halvtimma hade den begåvade blivande inbrottstjuven Ella tillverkat en dyrk av ståltråd som hon lyckades peta in i hålet, haka i nyckeln och lirka runt den med så att den gick att putta ut på insidan av dörren. Sedan rotade vi igenom hela huset efter nycklar som kunde passa. Dörren och låset är 80 år gamla så var som tur var inget komplicerat eller unikt som behövdes. Överraskande nog passade ytterdörrsnyckeln.

Barnet är ute nu, tröstat och kramat och tittar på Bilar och äter godis.

1 kommentar:

  1. Det här kan vara det roligaste blogginlägget jag läst i mitt liv. Jag skrattar så tårarna rinner! Underbart!

    SvaraRadera