Nej, vi har tydligen inte tillräckligt att göra

För övrigt funderar vi på allvar på att skaffa hund. Just nu håller vi på med kravspec, vilket inte är det lättaste.

Harry verkar vilja ha något som är lägre i mankhöjd än vad han själv är. Gärna en ras som är tålig eller rent av gillar att bli dragen i öronen och tycker att falsettskrik är charmigt och helt ok.

Liv vill ha en schäfer. Eller en rottweiler. Ronja ska den heta.

Ella funderar och funderar och svarar sedan innerligt och med eftertanke: Jag vet inte.

Håkan vill ha en boxer, en tollare eller en kelpie.

Jag ville länge ha en labb eller golden, men har ändrat mig lite för jag inser att hunden måste vara lite mindre för att tjejerna ska kunna ha utbyte av dem (läs: kunna gå ut med den då och då).
Och för att Harry är lättvält ett par år till och vi behöver inte fler anledningar för honom att skrika.
Och så får den inte vara för dålig i lederna eller ögonen eller ha epilepsi.
Och inte rödbruna läppar för det gillar jag inte.
Och så ska den inte vara hispig utan rolig och snäll och användbar.

I lördags på hundmässan stod jag först och oooade och ååååade åt alla söta och begåvade golden. Men sedan träffade vi på en sån här liten gynnare:

En liten vallhund som heter Lancashire Heeler. Störtskön. Lite tax i sig bland annat. Mycket hund i liten förpackning (det säger visserligen alla småhundsuppfödare om sina raser), lojal, gillar att nafsa kossor i hasorna, kan flina, gillar agility, är inte sönderavlad, gillar ungar. Och jag, jag blev så där omedelbart kär. Trots att den egentligen ser ut som en engelsk pensionärstantshund, en sån där som tigger småkakor vid bordet. Men jag tror att vi kan vara en bra familj åt en sån här sorts hund.

Vad säger ni?