Skillnaden mellan att vara målare och konstnär

Den här veckan har jag varit med om ytterligheter i kundkorrektursvängen, alltså när intervjupersoner eller beställare säger sitt om det man skrivit. Den funkar ju så, köpejournalistiken.

Ena ytterligheten: Fick tillbaka en lång artikel utan en endaste ändring.
Andra ytterligheten: Fick tillbaka ett kort manus med ändringar i alla regnbågens färger. En färg för varje person som tyckt till. Mellan alla färgglada ord trängs några små svarta originalord, dvs mina. För en liten stund sen damp det ned en eftersläntrare med brandgula ändringar. Nu tror jag färgerna är slut.

Nästan alla som går från vanlig journalistik till uppdragsjournalistik får ett bryt i början och deppar ihop när nån klåfingrig intervjuperson förstört flödet i texten eller kunden gått in och petat i språket så att det blivit för tekniskt eller internt. Man blir lite kränkt helt enkelt.

På tal om färg: det är väl konstnären i oss, antar jag.

Jag minns mitt bryt. Jag stod nere på Kungsportsplatsen 2003 och grät över pressmaterial till ett personbilsprojekt där ingen visste vad de ville ha och alla hade tusen åsikter vad jag än levererade. Jag minns att jag gjorde hur många versioner som helst och sedan ändå inte kände igen ett ord när det trycktes. Jag kände mig så dålig.

Men nu. Äh. Nu tänker jag att vad bra, nu vet jag vad de menar. Visserligen lite senare än optimalt, och möjligen blir det ett nattpass för mig för att få styrsel på det, men ok, de var inte helt bekväma med min idé, då får jag utveckla den. Jag är ingen konstnär längre, jag är som en målare: jag har mitt yrkeskunnande, det är därför de anlitat mig, och vill kunden ha chockrosa väggar så försöker jag visserligen få dem att kanske sansa sig en smula, föreslå och argumentera för ljusrosa kanske, men vill de inte det så målar jag chockrosa. Jädrigt prydligt, jädrigt snyggt. Sen går jag och målar nån annanstans och så får de vara kvar i sitt chockrosa rum.

(Sen när de tröttnat och fått huvudvärk kommer jag tillbaka och målar i ljust turkos och tar betalt en gång till.)

Jaja. Det här rynkar riktiga journalister på näsan åt ibland. Rynka på ni, det är olika världar.