1 februari 2011

Läs inte Strindbergs stjärna!

Glömde i sedvanlig ordning av avboka nåt bokpaket och så landade Strindbergs Stjärna av Jan Wallentin i brevlådan. Internationell bestseller, Sveriges svar på Da Vinci-koden, blir troligen film, vilken debut!

Men det var då fan vilken dålig bok. Den är förolämpande dålig. Den är så dålig att jag kommer att skicka tillbaka den till bokklubben och kräva pengar tillbaka på grund av bristande kvalitet och så har jag inte känt sedan jag läste Tomas Bodströms Rymmaren.

Frågan är om inte den här är sämre, bara för att den har påståtts vara så bra. Kan man anmäla nån för falsk marknadsföring också?

Ok, vad är det som är så kass då. Tja, att författaren inte kan hantera miljöbeskrivningar. Han beskriver och beskriver men man får ändå inga bilder i huvudet och fattar ingenting. Jaha, är vi under vatten? Jaha, det är för 100 år sen!
Personporträtten är helt förvirrade. Samma här, här beskrivs och beskrivs och beskrivs och man får en bild i  huvet av nån 65-årig gubbe. Och så visar han sig vara 43. En kvinna som är 47 beskrivs som att hon har åldrad kropp. En fåfäng och trendig dykare som utan problem klämmer sig igenom undervattenspassager visar sig lite senare i boken vara grovhuggen och tung, vara analt pedantisk och bo i ett hus som han inrett ihop med sin lilla mamma, fast i sovrummet är det fullt med snuskiga tidningar och gubbsolk.
Det finns logiska luckor xxl. Huvudpersonen är tung tablettmissbrukare och släpar omkring på en axelremsväska full med tabletter. Han poppar kanske 10 om dan i snitt men väskans innehåll har hittills utan påfyllning räckt i två månader. Tror jag, tidsluckorna är mycket egendomliga. Och vad han än utsätts för, så klarar sig väskan.
Saker glöms att presenteras. Nån har klippt om i manuset och glömt vad som ska vara först.
Och så är allt så jävla otroligt men ändå på nåt sätt använt tidigare. En hacker-syrra vid namn Hex som bor under en bortglömd tunnelbanestation och äger en inredd godsvagn så att huvudpersonerna kan tuffa omkring obemärkta i Europa. En mystiskt tysk stiftelse på jakt efter en hemlighet under Nordpolens is. Egyptiska symboler med nazikoppling. Folk med övernaturliga krafter, spionträning, fotografiskt minne, förmåga att manipulera polisen, Säpo, SJ, stater av olika slag. Fulla ryssar. Onda tyskar. Närstående som visar sig vara skurkar. Homosexuella soldater. Flykt mellan europeiska städer med bovar och polis i hälarna.

Jag bestämde mig slutligen för att inte läsa klart nu precis. Då visade det sig att ett slumpmässigt upphittat foto i en hytt på en atomdriven isbrytare gav vid handen att en av huvudpersonerna, som ganska länge visats sig ha en fantastiskt förmåga att läka snabbt, egentligen är över hundra år gammal. Eller nåt sånt. Jag slängde ifrån mig boken för att slippa läsa ännu en övernaturlig förklaring. Enough I say!

Nä. Det blir inte bättre bara för att man öser in massa göttiga detaljer. Så övermöblerat och utan sans.

Vad ska jag nu läsa?

6 kommentarer:

  1. I alla fall inte Den motville monarken...men vill du hata campingjävlar kan du alltid läsa Josefin Oleviks Campingland.

    SvaraRadera
  2. Jag vill ha läsning som ger nåt tillbaka och som jag lär mig nåt av och fär det inte lyser igenom att nån bara försöker tjäna pengar med hjälp av pr och paketering. Jaha, så Monarken håller inte måttet heller? Campingland ska spanas in. Tack!

    SvaraRadera
  3. Det värsta är ju när en serie som man gillar ballar ur. Som när jag läste Lynda La Plantes böcker om Anna Travis. Första boken (kanske de första böckerna) var briljant, Sista? Min fyraåring hade gjort det bättre. Varför gör de så? Är det förlaget som stressar fram böckerna eller?

    SvaraRadera
  4. Ja, eller True Blood-böckerna. Brrr, hela den här Strindbergs Stjärna-hajpen påminner mig om den där meningslösa Lost-kopianserien som gick på söndagarna för ett tag sedan. Oj vad den skulle vara bra. Men så var det bara en kopia och ett hopkok på nåt redan gjort som försökte glida med på Losttrenden.

    SvaraRadera
  5. Håller med om Strindbergs Stjärna. Men bara för att vara omutligt rättvis måste jag påpeka att 47-åringens "åldrade kropp" beror på att hon också är närmare hundra. Och dotter till över-hundraåringen. Så. Nu behöver du aldrig läsa mer i den.

    SvaraRadera
  6. Ja, jag kastade ju boken i från mig precis när det avslöjades, så jag anade nästan det. Så du har ju helt rätt. Men det är ju det som är så B - att liksom pluppa in ett "fel" i berättelsen. Och hur hänger det ihop med att hon är snygg i ansiktet, att hon inte har några problem med att röra sig och att hon läker så fint hela tiden? Det är där det ologiska kommer in, och då håller det inte. Nä, det är som pusselbitar som inte passar.

    SvaraRadera