Ibland får andra en oväntad inblick i ens privatliv och det blir pinigt. Jag tänker på när man måste ta av sig skorna i bagagescanningen på flygplatsen och så har man hål på tån, lämnar svettiga fotavtryck på golvet eller så har man för dagen rotat i barnens strumplådor och kombinerat Blixten McQueen-sockar med businesskostymen. Och så blir man hemskt medveten om att folk drar slutsatser om vem man är och hur man är och så känns det inte bra.

Eller det där som man alltid ska tänka på, att ha prydliga underkläder om man råkar ut för en bilolycka. Så att man inte behöver ligga där på röntgen och skämmas för söndertvättade Sloggis från mitten av åttiotalet. Har inte hänt mig, visserligen. När jag kraschade knät hade jag ett ganska noppigt underställ på mig men det var jag enbart glad för eftersom de var tvungna att klippa sönder det. Plus att jag var så morfinfnissig att jag inte brydde mig om såna petitesser.

En annan sån här talande inblick i folks liv är när man flyttar och glömmer eftersända posten och någon annan plötsligt få ta del av ens kuvert. Jag har just stämplat "Åter avsändaren" på en försvarlig hög personlig post som tillhör förra hyresgästen i mina föräldrars nya lägenhet. En ganska talande hög.

En jackpot i obehagliga brev: tingsrätt, skadedjursbekämpare och inkasso. Hm. Dessutom en tidning från Sverigedemokraterna (som jag slängde i soporna). Men säkert en väldigt trevlig person egentligen som bara haft otur när hon tänkt.

Dagens mest otippade. Eller veckans. Eller årets.

Har bokat flygresa i oktober:
Göteborg-Madrid-La Coruña
Santiago de Compostela-Madrid-Göteborg


Tänkte ta en liten promenix där mellan La Coruña och Santiago de Compostela.

Jag vill tacka livet (obs, sjunges med finsk brytning)

I går på väg från Varberg kom jag på mig själv att vila ett öga i taget. Det kändes inte helt kompatibelt med motorvägskörning i 120 så jag stannade på McDonalds och åt reporterlunch (uttryck myntat från tiden när jag tuffade Radio Västs sändningsområde runt en hel sommar): två cheeseburgare och en chokladmilkshake.

Burgare och milkshake i all ära, det piggar opp, men vet ni vad som kickar ordentligt? Tillåt mig vara klyschig: MÖTEN. Och SAMTAL. I går träffade jag en ordentligt upptatuerad kock med benbitar i öronen som med liv och lust berättade om nån naturlig asiatisk råvara som gör det möjligt att tillaga perfekta balsamicopärlor. Sen var han helt lyrisk en stund över en torkugn han köpt in och ett så kallat skinn av morots- och apelsinjuice som han höll på att tillverka. Det hade inte riktigt fått rätt konsistens ännu, men han var hoppfull. Jag blev jätteglad av honom.

Och alldeles nyss har jag pratat med en direktör i telefon. Det är synd om direktörer för folk förutsätter att de ska vara myndiga, jobbiga och svåra att få tag på. Vi journalister upplever nog ofta också att de inte säger så bra saker för de fastnar lätt i kärnvärden och visioner och är inte alltid så konkreta. De slåss i motvind, de stackars direktörerna.

Men den här var väldigt trevlig. Det allra trevligaste var att han var ute och morgonpendlade med buss så jag fick liksom följa med i Stockholms morgontrafik i en halvtimma via mobil. Jag gillade honom lite extra för det.

PS: har sovit i natt.

Sen kom verkligheten och slog mig i huvudet

Min nya planerings- och organisationsstruktur fungerar utmärkt. Med ett par undantag:

• Skriver jag inte upp det som en att göra-post, eller om jag skriver upp det på fel dag, så blir det inte gjort. Och ännu värre, då glöms det bort. Min fantastiska struktur ersätter tydligen vanligt närminne och grundläggande komihåg.

• Systemet och arbetsbelastningen bygger på att jag får sova om nätterna. Får jag inte det, spelar det ingen roll hur välplanerad och lagomfylld min agenda är, jag sitter ändå bara framför skärmen och blinkar och tänker på halvdrömmiga egendomligheter. Jag måste få sova! Herregud. I dag är jag tröttare än någonsin och det beror inte på oroliga barn eller kräksjuka eller koffeinintag för sent utan rätt och slätt på att Håkan snarkar. Jag gick och lade mig halv två med planen att powersova till kl 7, och det hade funkat och räckt om inte Snark-SM hade ägt rum 20 centimeter från mina öron. Om nån av er har en lösning som inte inkluderar ond bråd död, skilsmässa eller galenskap, hör av er. Och problemet är alltså inte att ingenting hjälper, utan att Håkan vägrar erkänna att det är ett problem att han snarkar. Han lider nämligen inte av det, hävdar han. Och där brukar diskussionen antingen sluta eller balla ur.

Om trekvart ska jag åka till Varberg och utföra något slags storverk men jag kan inte riktigt se det hända just nu.

Viktigt meddelande om Joel Kinnaman och telefonsvarare

Har börjat kolla på The Killing, alltså den amerikanska versionen av danska Brottet. Joel Kinnaman är lite omotiverat med. Eller ja, inget han gör är omotiverat, att jag får titta på det är motiv nog, men än har han inte tillfört något unikt Kinnamannaaktigt. De låtsas till exempel att han är amerikan, vilket man hör att han inte är och det stör (kommer ni ihåg Jeroen Krabbé i Jagad? Hade sydafrikansk/holländsk brytning helt okommenterat. Jag tappade koncentrationen varenda gång han öppnade munnen). Plus att han ser jävligt slashasig ut, men visst, kör på det.

I övrigt är serien väldigt lik Brottet, samma stämning, samma kameraåkningar t ex. Man har förlagt den till Seattle och det är urtrevligt på alla vis. Jag har dessutom glömt av hur Brottet slutade så det här bådar gott som fan. Och mamman spelas av hon tokhäxan från True Blood. All in all: nöjd och glad och förväntansfull.

Men det är en annan grej jag vill prata om. För just i The Killing gjorde dom en sak som jag börjar bli irriterad på. När nån dör. I CSI, på film eller så. Då finns det alltid en telefonsvarare. Denna telefonsvarare har man till en av två saker:

1) Poliserna lyssnar på den och får ovärderliga ledtrådar om vem som mördat när.
2) Sörjande anhöriga bryter ihop när svarsmeddelandet, inläst av den döde, spelas upp när telefonen ringer och de själva ligger i sorgkoma på sängen i den dödes rum och inte orkar svara.

Och det är väl bra och finemang.

Men hörni. Har ni någonsin haft en telefonsvarare som spelar upp ert eget meddelande högt när nån ringer?

Nä. Tänkte väl det. För så gör de ju inte.

PS: Nu kom jag på vem Joel Kinnaman är lik i The Killing. Bloggen Jag tittar på tv hade kommit på samma sak.

I am the Ecco-sko of kommunikation

Jag gillar mitt företagsnamn. Trots att jag sitter i stökigt arbetsrum med alldeles för mycket att göra på alldeles för kort tid så gör jag det ändå på ett redigt vis. Tänk naturmaterial, bred-om-rumpan, rättstavat, förnuftigt, svenskproducerat, lite åt scouthållet. Det är en bra grund att stå på, så kan man flippa ut liksom ovanpå det, tänker jag. Folk förlåter och älskar en ändå, filosoferar jag.

Men ibland är det ett fånigt namn. Som i går när jag mailade fram och tillbaka med en kille med mailadressen tillit.se som säljer försäkringar. Jättetrevlig. Men jag tänkte ändå "höhö, tror han att han kan lura mig eller". Å så slår det mig att han kanske tänker samma sak.

Och när jag måste bokstavera mailadressen och folk säger "jaha, hur tänkte du då?" och jag måste förklara att jag är the Ecco-sko of kommunikation, liksom.

På det stora hela, hur tråkig är jag inte? Jag kunde valt sofia@sexig.nu, sofia@flardfull.se, sofia@snyggo.com eller vad som helst. Men jag, jag valde REDIGT.

Fast. Ändå. Jag kommer att ha bästa autosvaret i sommar: Redigt tar ledigt. Alltid nåt.

Jennie Sjögren! Snitsig! Berätta, vad tycker folk om ditt företagsnamn?

Hej! Mom of the Year här.

I dag: mutade Harry med min Iphone för att han skulle vilja följa med hem från dagis.
I dag: gav honom enbart micrade fiskpinnar till middag. Jag vet inte om man egentligen kan äta det men fiskpinnar är det enda han äter utan att protestera hemma och jag orkade orkade inte ta nån matfajt i dag.

Ja men en nystart på det kanske?

Så här är det varenda år: vi åker till fjällen v 14 och sedan kommer jag hem och vill
• rensa garderoberna
• riva ut hela vinden och bygga sovrum, kontor, spa och allrum däruppe
• börja träna på allvar
• sluta äta skräp och bearnaisesås

På det hela alltså bli en bättre människa. Ännu har det inte lyckats. Vinden är fortfarande outnyttjad kaos, min garderob domineras fortfarande av alldeles för korta klänningar från 90-talet och outlet-jeans som inte passar, träningen går i vågor och en frukost kan mycket väl bestå av en påse bilar eller inget alls vissa dagar. Det blir aldrig konsekvent och bra.

Men jag försöker i år igen dårå. Med början i dag. Det kan ju inte bli sämre, eller hur? Jag ska ägna dagen åt att lägga upp lite strategier och realistiska mål så ska vi se vad det blir av det.

Återkommer i frågan.

Det är nåt så oerhört bedårande med den där kompisarmen runt axeln

Harry hade med sin kompis Linn hem i dag. Det skiljer en vecka på dem, de har känt varandra sedan födseln och går nu på samma dagis. De har inte alltid varit kompatibla men just nu är de helsköna, snackar goja, leker egenpåhittade lekar och fnissar åt saker som ingen över 110 cm förstår.

Jag lyckades fånga dem på bild:

Och kom och tänka på en bild på mig och min kompis Ann när vi var små:

Så himla fint. En midsommar på 70-talet. Strunt samma att jag ser skogstokig ut och har skrynklig mage och hårvirvlar som ingen ingen någonsin rådde på, det är ändå en av mina finaste barndomsbilder.

OK att skämta om ännu? Nähä, inte det.

Jag är innerligt glad att mina barn hann få svininfluensa innan de skulle vaccineras, för varken narkolepsi eller den oändliga skulden hade jag orkat leva med.

Två frågor bara:
1) Går det att medicinera mot narkolepsi?
2) Tror ni att rubriksättaren gjorde det här medvetet eller omedvetet?

Fotokurs i helgen eller Tre Studier I Ljus

Lördag och söndag gick jag grundkurs i digitalfoto på Medborgarskolan. Jag tillhör ju kategorin bättre-utrustning-än-kapacitet och trots att jag jobbar med bilder och fotografer dagarna i ända så har jag väldigt lite hum om vad bländare och slutare är (två ben i örat?).

Vad jag däremot har: väldigt många dåliga bilder. Och några bra. En av uppgifterna i helgen var att ta med sig två bilder man var stolt över och en som man inte riktigt lyckats med.

De här tog jag med:

Här har vi jobbat med grått som grundfärg, skulle man kunna säga. Juldagen i år, lite blek kille med salt&pepparlook. Står dessutom vid fem meter lång diskbänk som reflekterar silvrigt ljus. Här fick jag jättemycket beröm för hur jag använt ljuset och fått liv i ögonen och även stuns på den sidan som egentligen är lite skuggig. Däremot borde jag ha fått med lite mer hals, kanske ställt honom lite mer till höger i bild för dynamikens skull och för att dölja tavlan i bakgrunden. 

Från P3 Guldgalan i januari. Alla mkt imponerade av denna bild. Jag tycker själv att den är skitcool,  spännande och läcker. Effekten uppnåddes väl egentligen mest av rök och strålkastare, och möjligen borde jag haft en kortare slutartid (tror jag att jag menar) så att inte Familjen-killens ena hand blev lite suddig, men som min lärare sa: "Man kan se det som att det skapar dynamik". Hon gillade också att man kan ana rödbelyst publik i bakgrunden. Det hade jag själv inte sett. Jag har ju i princip bara haft kameran inställd på P och zoomat utav bara helvete.

Sen bjöd jag på den här lilla karamellen. Min misslyckade bild (om nån nu inte trodde det). Men jag är väl inte den enda i Sverige som tagit meningslösa lussetågsbilder? Den här är ju dock synnerligen dålig. Jag är inte ens helt säker om nån av ungarna på bilden är min, men jag tror att hon är en av dem som hamnat hyfsat i mitten. Notera att alla barn ser ut som om de är besatta, vilket matchar den omotiverade ljusslingan i taket och de små lusseljusen. Härligt också att lite publik bakifrån kom med. Och att allt är helt suddigt. Den här tog jag med Iphonen men det är ingen ursäkt. Fotoläraren tyckte dock att jag absolut inte skulle slänga den här bilden för den var "ett tidsdokument" och nåt att "skratta åt i framtiden" (förutom redan nu då). Hon rekommenderade också kvällsporträtt-inställning. Fast jag tror att hon nog tyckte att jag skulle låta bli att fotografera lussetåg i fortsättningen.

Städdag

Solen skiner och hade jag orkat och haft tid hade jag storstädat och putsat fönster i dag. Men jag är ju förvärvsarbetande, om än i hemmet. Vilket kanske i ännu större utsträckning skulle få mig att vilja städa, för jag sitter ju och stirrar på min dammiga skärm och mina smutsiga fönster dagarna i ända. Och här är så smutsigt nu. Vinterdammigt och grusigt. Katthår från när Bio var här och mina egna plötsligt-väldigt-mörka hårstrån virvlar omkring i dammet. Flingor på köksgolvet hela tiden, i såna mängder att jag börjar undra om nån använder sked över huvud taget i det här hushållet, eller mest bara stoppar ned ansiktet i corn flakes-paketet och tar ett djupt andetag.

Himla tur då rå va att jag anlitat städfirma och att de gör sin grundstädning i dag. En tiotimmars med fönsterputs. Fyra pers klampade in här för en liten stund sedan och i detta nu står Mariusz på mitt skrivbord och putsar fönster. Och nu precis ser jag att trasan som Irina använder för att torka trappräcket blev nästan svart. Hua.

Men jag står över detta. Och lever med att de antagligen säger till varandra på polska (tror jag?) att herregud vilket talligt hushåll. För om några timmar är här så himla fint och jag slipper ha städångest och smutsliga fönster.
Hurra för det då!

Hej, nån vaken?

Inlägg kl 1.33 blir ju aldrig bra eller viktiga eller världsomvälvande på något vis. Men ville bara säga hej. Det är TUR-mässehelg, vilket tydligen innebär partaj i flera dagar i sträck. Visste inte att det var en tradition, men det är det tydligen.

Nästa år ska jag vara bättre förberedd.

Upphittat i matkällaren i går

Det har varit en Janssons frestelse. Då kan ni säkert själva räkna ut hur gammal den är.

Skulle kunna sätta nån rubrik som anspelar på "golden shower", men tror att det kommer att dra fel sorts människor till bloggen

Så här miljömedveten blir jag aldrig. Vet inte om jag är glad eller ledsen för det.

Ska försöka hitta Mailis

Just nu jobbar jag med en jubileumstidning för en lastbilstidning som fyller 50. I jobbet ingår att plöja alla ungefär 200 tidningar som getts ut. Ska hitta många sköna gubbar från förr tänker jag som jag ska ringa upp och snacka gott med.
Och den här kvinnan måste jag hitta: Mailis Gustavsson, som pryder omslaget i ett nummer från 1968.

Här är ingressen:
 "Detta är berättelsen om kvinnan som gjorde intrång på ett av mannens självklara och djupt förbundna verksamhetsområde. Dit hade tidigare ingen svagkönad varelse, ens i tankarna, vågat sätta sin fot".

Reportaget illustreras av bild på Mailis när hon speglar sig bakom ratten, bild på Maylis handväska och påskpynt på instrumentbrädan. Och en bild på Mailis när hon bär en 50-kilossäck med grisfoder.

Reportern konstaterar:
"Hon är en härlig kvinna, Mailis! Man kan förstå juryn som valde henne till Fru Sverige-66!"


Det finns så mycket att fundera över i det här reportaget och i många andra av de kvinnoporträtt som gjorts i tidningen under femtio år så jag inte riktigt vet var jag ska börja.

Vi jobbar, jag och Bio

Bananer bygger varumärke

Det är en så bisarr värld, denna treåringsbubbla man lever i. De kan allt, treåringar. Vet allt. Men vill ingenting. Nu har vi (och då menar jag Harry, även om det gäller mig ibland) i och för sig gått från hysteriska jagvillinte-illvrål till axelryckningar och "Nej, jag tror inte det" som svar på alla förslag och frågor, vilket är nästan svårare att hantera. Ett illvrålande barn kan man åtminstone bara lyfta upp i overallen med en hand och bära dit man vill, men att försöka att övertyga medelst argument... funkarnte.

I går handlade diskussionen om var vi skulle handla någonstans. Treåringar bör inte ha åsikter om det, men när jag svängde in på parkeringen framför Willys konstaterade Harry "Det här är inte så bra. Jag vill handla där borta" och pekade på ICA Maxi tvärs över vägen.

Jag tror inte att han gjorde analys av varumärke, image, prisbild, kvalitet, shoppingupplevelse och utbud. Jag tror att det hela handlar om att på ICA finns gratisbananer och bilkundvagnar och på Willys finns inget kul. Alls. Men så slog det mig att det ju faktiskt är samma sak. Och att jag gärna handlar på Willys när jag är själv, men hellre handlar på dyrare ICA när Harry är med enbart på grund av gratisbananerna.

Bara ett tips, Willys. Tänk på treåringarna och treåringarnas köpstarka morsor.

Nassim Al Fakir producerar, för övrigt.

Detta, mina vänner, skrattar jag åt just nu:

Klicka här för att komma till klippet. 
Kolla 2:05 in i klippet. En liten bedårande 6-åring som glatt sjunger Magnus Ugglas Vild och Skild. Va?Klockan kvart över åtta på morgonen. Alice Tegnér har fått konkurrens. Stående ovationer för detta barn och hans föräldrar.

Nördlycka

I dag fick jag den här skatten i brevlådan:

Över 1 400 sidor språkliga konstruktioner och fraser. Jag har allvarliga planer på att läsa den från pärm till pärm. Vad jag definitivt har bestämt mig för är att stryka under alla ord jag slår upp.

Så skicka ett meddelande om det är nåt ni behöver veta! De här grejerna hittar man väldigt sällan och aldrig verifierat på nätet. Finns baaaaara i min superbok. T ex kan man här få veta att det heter både "ta det säkra för det osäkra" och "ta det säkra före det osäkra", men när man tänker efter så betyder det inte riktigt samma sak.

Sånt går jag i gång på.

Antagligen väldigt PIK (politiskt inkorrekt)

... men är det inte väldigt många Downs syndrom-baserade tv-program nu för tiden? Produktionsbolag stepping over the line, tycker jag.

Jag menar, det är som en moralpropp som har lossnat. Först inget ("hu, otäckt att ha handikappade med i tv hur som helst, vad ska folk tycka, tänk vad allt kan missförstås"), sen lite Grunden Bois, sen hela Köping och nu är det ingen hejd på det.

Vad ökar mest tror ni, produktionsbolagens vinst, eller vår förståelse för handikappade?

I dag är jag en Leila K-sång

Jag har kommit in i löparlunken, vilket för min del betyder att jag 1)gillar att springa 2)klarar av att springa 3)längtar lite efter att springa. Det här inträffar ungefär en gång var tionde år och brukar sluta med att jag blir jättesjuk och/eller tröttnar, så vi får väl se. Just nu är jag mest glad över att knät håller. Ljudeffekterna är fenomenala (tänk mortla hel svartpeppar) men det verkar helt.

Men.

Jag får så väldiga stötar av löpbandet. Det förvånar mig visserligen inte; när tre kilo syntetkläder och ett par hyfsat plastiga dojjer sätts i rörelse så är det väl inte så konstigt. Men det är obehagligt och känns på något sätt fel. I dag kopplade jag t ex mina hörlurar till maskinen och då fick jag stötar varenda gång sladdarna kom i kontakt med mig, dvs varje steg.

Jag frågade tjejen i receptionen på Sportlife om det var nåt jag kunde göra. Jorda mig själv på nåt sätt tänker jag, kanske ha en sån där plaststropp som franska bilar har ibland hängande ner i backen, Hon skulle fråga tillverkaren. Och jag hoppas att denne har ett bättre svar än det hon gav mig: "Det beror på att du blir elastisk". Bra där.

Några bilder från veckan som låg och skräpade i iphonen

Tisdag: intervju med en av veckans två norrmän, 32-årige Ole Sauar som redan drivit webbutik i 15 år och nyss öppnat Jollyroom.se. Jag och fotograf Nicke besökte butik och lager i Mölndal.

Onsdag: gick hemifrån på morgonen i Converse och jeansjacka. Var ett par timmar hos frisören och kom ut i veritabelt snökaos. Mkt besviken. Och frusen. De där sulorna är inte tjocka.

Torsdag: levererade tre oerhört flamsiga och resfebriga 46-åringar på Landvetter. Nu är dom i Kanada. Håkans kompis Göran sa på allvar: "Sofia, du behöver inte vara orolig för Håkan, vi kommer inte att vara ute och slarva nåt på kvällarna för vi kommer att vara jättetrötta." Hur tänkte han då? Jag är extremt mycket mer orolig för Håkan i en lössnö-backe än i en bar. Risken för "att det ska hända nåt" är oerhört mycket större i backen, som jag ser det.

Varberg ToR

Ingen höjdare att åka till Varberg i dag.
På vägen ned: i solskenet lossnade gigantiska isflak från miljoner lastbilstak. Isflaken flög uppåt och bakåt och landade en millimeter framför bilen där det satt en skribent-som-var-lite-försenad-till-kul-möte-och-därför-låg-i-omkörningsfil-i-140.
På vägen hem: nöjeskörde kustvägen hem för utsiktens skull (läs svängde fel i en rondell) men såg inte ens bilen framför mig för det snöade bomullspads.

Men värt det ändå för jag ska äntligen få kombinera ett intresse (budgetshopping) med jobb (skriva) och således få göra uppdrag för Ullareds tidning. Yey.

Nu: helg.

Som vi säger i Trollhättan: "Dum i huvets pöjk"

Mats Härd. Grattis.

Ibland orkar jag inte bo här

Jag bor ju i ett priviligerat område, som det heter. Villor och ordentligt folk och en image som högstatusbostadsområde som hela Sverige känner till och använder lite slentrianmässigt. Kul att säga "Örgryyyyyte" och PG Gyllenhammar-dra ut på y:et.

Men det spelar ingen roll förstår ni för här är kidsen skithögar också. Här stjäls bilar, röstas på Sverigedemokraterna och jobbas svart och folk är otrogna mot varandra och knarkar och dricker för mycket. Skillnaden kanske är att man sitter i en Laminofåtölj när man gör det, vad vet jag.

I vintras skrattade vi lite åt att det varit bråk på skolan mellan några ungar och att det gick hela vägen till polisanmälan – eftersom pappan till en av ungarna är hög polischef.

Men nu i helgen satte jag skrattet i halsen för då ringde en mamma i klassen och berättade att hennes elvaåriga dotter blivit rejält face-rejpad, troligen av två klasskamrater, som gått in på hennes konto och skrivit de allra vidrigaste saker i hennes namn. Att fallet är polisanmält. Och att skolan inte vill ta i frågan för de hävdar att det sker på barnens fritid.

Men allvarligt. Ok, jag vet att en av killarna som man tror att det är har en pappa som gärna uttrycker svartvita åsikter (för att uttrycka det milt), men även om beteendet och moralen kommer hemifrån, ska inte skolan hjälpa till att tydliggöra gränsdragningarna? Visst, skolan har en ambitiös policy som inkluderar gemenskap, empati, tolerans och gud vet allt, men det här jävla skräcken för att ta tag i de verkliga fallen ... jag blir galen. Det slätas över och skyfflas under mattor för att förtvivlat försvara den där Örgryte-bilden. Lite sent för det.

Ja, just det, nu kom jag ihåg: en annan gång när det gick löss i klassen och vi skulle ringa kedja för att påminna alla om att luskamma och så, sa en förälder jag ringde till: "Nä, det gäller ju inte oss, det gäller ju bara lägenhetsbarnen".

Visst. Vi bor så fint här sörni.

En annan bra sak med brandgula visitkort

Det blir dragna i lägg-ditt-visitkort-i-burken-tävlingar. På måndag ska jag träna/bada gratis på Hagabadet. Och självklart är detta bara ett sätt att få mig att köpa dyrt träningskort, men just nu väljer jag att se det som en vinst i en tävling. Grattis mig.

Nya saker

Det här är en spännande bild på många sätt; jag har ny hårfärg, nya glasögon, ny klocka och nytt nagellack och allt det skulle kunna bli egna blogginlägg, men inte just nu för det jag ville berätta var att jag fick den här högintressanta boken i lådan i dag. Eftersom jag känner tjejen som skrivit den. Ville bara säga det. Sara Ohlsson.


Det här är hennes debutroman Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag och jag ser så mycket fram emot att läsa den. Dels för att Sara är nåt så fruktansvärt slagfärdig och välformulerad, dels för att jag anar att det är en skitviktig bok. Jag är inte helt säker om jag bör läsa den för igenkänningen eller för att vara lite mer förberedd på de tonåringar jag snart kommer att ha i huset. Eller både och. Återkommer om detta.

I love to do

Är helt hög på att jag äntligen, efter alla dessa år, har hittat ett planerings-& kalendersystem som funkar för just mig. Hittills i veckan har jag fått gjort allt jag tänkt mig plus lite till OCH hunnit träna.

Tydligen hinner jag inte blogga bara. Får bli bättre på det. Men nu ska jag lämna barn på dagis och klippa mig.

Snöänka

På torsdag åker Håkan till Kanada på vad som populärt kallas "gubbresa". Ok, "kärringresa" sägs vara fyra tanter i en Ford till Ullared. "Gubbresa" är tydligen tre "grabbar" på drygt 45 som klämmer tio skidorter på lika många dagar i Klippiga bergen. Inklusive heli-skiing. Håkan har packat tigerbalsam, iprensalva och diarrétabletter och "t-shirtar som går att slänga". Det kommer tydligen att gå vilt till.

Harry vill följa med. Jag hade valt kärringresan.

Älska älska älska Göteborg

I lördags var vi på tv-inspelning. Älskar tv-inspelning. Så sent som i fredags satt jag och gnällde framför tv:n över varför jag aldrig kommer på att man kan boka biljetter till t ex På Spåret. Så att man kan få se Luuks dåliga sminkning live och få reda på hur mycket de måste filma om och klippa bort.

Å så ringde AnnaSara nästa dag och hade biljetter till "Är du smartare än en femteklassare?". Med Lasse Kronér! Hur GBG-gemytligt kan det bli en solig lördag i mars, va?

Kolla. Största behållningen var inte tävlandet, som var ganska segt, eller tävlingen, som var ganska krystad, utan Lasse Kronérs tjabbande med publiken och studiomannen Janne. Bara i Göteborg, mina vänner! Och ni vet väl att gamla tv-huset hette "Synvillan" och att det nya som ligger nere vid vattnet heter "Kanalhuset"? Bara så att ni inser vidden av hur goa vi är här.

Studion. Notera att skärmarna i skolbänkarna är Ipads. Något för vanliga skolan kanske?

... och barnen som man skulle kunna anta att de tävlande skulle tävla EMOT. Men nä, i stället var det något slags komplicerat hjälpsystem som rådde. Man fick be femteklassarna om hjälp på olika sätt. Fuska eller kopiera, kallades det. Det framgick med all önskvärd tydlighet att femteklassarna var de smartaste så varför inte bara låta dem spöa skiten ur civilingenjörer och lärare? Dessutom: helt obegripligt att de som tävlade vann massor av pengar trots att de nästan inte kunde någonting. Vid flera tillfällen var det BARNENS förtjänst att de tävlande gick hem med närmare 100 000 kronor. Skandal!

Kanske att en av dem blir vår

I torsdags ringde jag kenneln och sa att vi ville sätta upp oss på kö för en liten valp. En liten svartbrun pojke, gärna med Yelly som mamma och Benny som pappa, om man får välja, tack. Maria som har kenneln berättade att Yelly skulle valpa precis när som helst men att hon förstås inte kunde garantera varken färg, kön eller antal.

Redan nästa dag plingade den här bilden in i mailboxen:

Sju små välskapta och rejäla knyten, varav sex hanar och en tik. Kolla den lille finingen längst upp till vänster! Jag sa att den här rasen är rätt bra på miner och uttryck va?

"Den ska heta Hasse", sa Harry.

Är väldigt glad åt mitt headset.

Just nu jobbar jag med att intervjua internationella studenter. Det innebär dels att min inkorg just nu ser väldigt exotisk ut, full av mail från folk som heter Thangabalu, Jingjing, Fateme och Princejabakumar, dels att jag pratar i telefon dagarna i ända med universitetsfolk. Här har jag fått tillfälle att fundera lite över saker vi säger i telefon.

Som t ex
Jag: "Tack för hjälpen"
Universitetsfolket: "Ingen fara"

Det betyder ju inget.

Eller att folk helt omotiverat småskrattar när de säger "Hejdå". Lyssna efter det nästa gång: "Heeeeejdaaa!" säger folk, det är jättetrevligt, men varför?

Och hur artiga vi svenskar än är så är utländska personer så mycket trevligare. Kanske också slentrianmässigt, men det låter innerligt. "So nice of you to call". "I really appreciate talking to you". De avbyter en aldrig, det gör svenskar hela tiden (inklusive mig själv, men det ska jag sluta med hädanefter).

Nu handlar ju inte den här bloggen om att jag ska lägga ut bilder på mig själv och skriva "Gu va fuuuul jag e" så att ni ska loveboosta och egopeppa mig och skriva "Gu va fiiiin du e" (ja, jag läser 13-åringars FB-kommentarer). Men den här bilden ploppade upp på Fejjan. 2004 tror jag. Rosé-semester på Franska Rivieran. Var jag inte lite .... biffig?

Kicki, Clara, jag, Mari och Amalia på Hamnbaren La Gaffe i Antibes

Håller nere kostnaderna så här i expansionsfasen

Gjorde egna visitkort i går till mitt morgonmöte.

Fördel: De kommer att dyka upp i små serier och olika färger, helt beroende på vilket humör jag är på.
Nackdel: Man blir rätt sur när man inser att alla de saxar man köpt till hushållet antingen är fulla med lim, helt slöa, borta, i diskmaskinen eller fulla med spaghettirester.

Herregud. Här hade jag chansen att matcha nagellacket och misslyckades.

Business at Heart

Härlig början på dagen: gästspel på nätverksmöte på Hagabadet med nätverket Business at Heart. Beskrivs nog enklast som en nykter och mer strukturerad variant av Brudar&Bubbel. Och att man byter visitkort i stället för att realtids-adda varandra på Facebook. Och att det kostar att vara med. Ruggigt fint med lyxfrukost och engagerade trevliga människor i alla fall. Och i morses framför sminkspegeln kom jag på att jag inte sminkat mig på en vecka så det skadar nog inte att jag kommer ut bland folk litegrann ...

Å vad gulligt och empatiskt

Knappar på Umeå universitets "du som kanske vill börja plugga här"-sida. Här har vi nån som känner sin målgrupp väl. Love it.

Hurtig. From the get-go.

Min kursare Erika trodde på allvar när hon träffade mig för första gången att jag var scout eftersom jag var så "äppelkäck". Det här var över 15 år sedan men den kommentaren satte sig tydligen.
Det händer ofta också att folk som inte känner mig vill ha med mig i lagidrotter för att jag ser "hurtig" ut. (Det är iofs ett tag sedan nu när jag tänker efter, men i alla fall.)

Jag tror att det där äppelkäckiga och hurtiga har hängt med från början. Kolla den här bebisen. Jupp, det är jag. Äppelkäck var ordet.

Dagen började lite rövigt men så kan det va.

I morses hände en läskig sak. Alltså inte läskig läskig som i att nån ramlar och slår sig utan läskig som i att en sak jag hurtigt lovat ska funka inte funkar. Deadline på ett jobb i går, svar från en gubbe saknades och i morse dök det upp. Och det håller inte. HU vad jag inte gillar när man får mejla uppdragsgivare och säga att man inte fixar saker. Men så är det längst ned i näringskedjan, det är bara att ta smällen.

Nu är i och för sig skadan nästan reparerad och kompenserad med två nya intervjuer, men ändå. Som en fotograf jag jobbat med en gång sa: man är inte bättre än sitt senaste jobb. Vilket innebär att just nu är jag rätt dålig. Men det innebär å andra sidan att jag bara kan bli bättre!

Fröken Sverige

Ibland behöver man få perspektiv på livet. Sluta sura över kiss på kanten och att vi aldrig kommer i väg på gemensam semester till Thailand, ska det vara så svårt? Vara lite jäkla tacksam över det enkla i vardagen trots att det känns trist ibland.

Då kan man läsa den här bloggen.

Enhälligt beslut i helgen: det blir hund

Dessutom ser man ju tydligt på den här bilden hur förtjust jag alltid varit i hundar:

Jag, knappt två, morfars hund Pripps och mormor.

Två spännande experiment

Experiment 1: Min kompis Clara ska testa detox i en månad. Hon börjar i morgon så i dag mölar hon i sig så mycket skit hon bara kan. Och mår därefter. Detta ska bli oerhört skoj, spännande och inspirerande att följa. Här finns hon.

Experiment 2: Jag och mina knastriga menisker har sprungit 3 km i dag. Fort. Nu knakar varje steg jag tar men det får det vara värt.

Någonstans, ganska långt från Landvetter, får just nu en pappa väldigt mycket skäll

 Väldigt bortglömt underrede till barnvagn på Landvetters parkering.

Trots denna åtgärd behåller jag säkerhetsbältet på på den här flighten

En genomgående trend i vår familj: vi bor hemskt nära flygplatser.

Nä, nu är det dags att motvilligt lämna de små sötnosarna och åka hem och skriva klart om HSI:er och C-checks, duel fuel-teknik och science parks.

Tre nya uppdragsgivare och en shoppingrunda

Och vet ni vad vad bra det går att jobba på distans. Som sagt, lite höga mobilräkningar kanske, men att frilansskriva och korrläsa svenska tidningar på gränsen mellan Frankrike och Schweiz är inga problem, bara man har en skrivare och en rödpenna.

Även försäljning och marknadsföring går fint. Jag har fått tre nya uppdragsgivare! Hemma i Sverige alltså, inte här. Men roligt och spännande är det. I rena glädjeyran gick jag loss på krämhyllan på Carrefour och köpte Avènekrämer så jag står mig ett tag.

Älskar Carrefour. Dagens franska fynd: Pyssel- och kändistidningar till Ella&Liv, Marseillaistvål i doften verveine och citron, turkosa papptallrikar, schweizisk choklad till Håkan, Avènekrämer till mig och Blixten McQueenpussel och kalsonger till Harry.

På besök i babybubblan

Ja men klart jag inte kan lägga tid på att blogga när det finns två små ytterst ytterst bedårande schweizisk-svensk-grek-amerikanska syskonbarn att gosa med.

Här några mobilbilder. Varning utfärdas till alla er som inte riktigt kommit fram till om ni är färdiga med barnaskaffandet eller inte.

Här ligger de små sötnosarna och viftar. Två och en halv månad, knappt fem kilo styck.
Simon till vänster, Nicholas till höger. Jag rycker in ibland och nappflaskmatar, byter små miniblöjor och vyssjar

Det här är Nicholas. Kanske att han blir blond och blåögd och i behov av SPF.

Och det här är Simon. Här lutar det mer åt bruna ögon och olivfärgad hy, som det heter i kioskromanerna. 

Inget blogginlägg utan mat! I går var vi på utflykt till Genève. Pojkarna fick sina schweiziska id-kort och vi käkade lunch på restaurang utan att de sa ett pip. Mamman och pappan var mycket stolta. Vi hann till och med dricka kaffe på maten, titta: espresso, en liten hallonmacaron, en liten kiwitarte, en tryffel och en donut. Hej Schweiz.

Lycka till med den tryckbeställningen

Blondinbella har startat tidning. Räknar dock fortfarande rätt dåligt.

Cheap Monday, för det heter ju så

Oerhört, för att inte säga omöjligt svårt, att vara göteborgare hos optikern en måndag och stå och välja mellan två bågar. En som kostar 1 100 och heter Cheap Monday och en som kostar 2 800. Så många tvångsmässiga ordvitsar. Jag stod emot men bet mig så att det började blöda lite i läppen.

Mot Frankrike och de nyaste syskonbarnen

I morgon åker jag för att hälsa på de här små ärtorna: